Breathing used to be fun
Jag knarkar Kent och Mr Sheeran och Joshua Radin. Det säger väl det mesta om mitt mående egentligen. Springer mil efter mil efter mil. Promenerar i timtals, äter choklad och får ångest. Jag vaknar av åska och myser. Gråter lite för att jag är så trött och borde gå upp. Somnar om. Vaknar och suckar över min egen hopplöshet. Sommaråska och vinbär håller mig vid liv.
Jaha, det här med att det är juli känns inte vidare bra. 17 augusti slutar jag andas. Och varje dag kommer jag närmre. Det är nog lite som att veta att man är sjuk och bara har exakt 37 dagar kvar att leva. Fast å andra sidan. Jag kanske orkar. Men mitt hjärta pumpar så tveksamt långsamt, trött, och panikfort. Huvudet spränger och i skrivande stund ser jag dubbla bokstäver/ord på skärmen. Jag orkar aldrig. Jag blir bara trött och arg på allt. Vill slå och skrika på någon. Krångla inte med mig när jag försöker leva och andas taktfast och syresätta min 176 cm långa bur. Jag orkar inte bry mig om kurser och poäng. Jag orkar inte med meningslösa autosvar och panik.
Behöver komma bort. Vill till Stockholm. Vill hem till San Francisco. Behöver inte vara mer ensam nu. Behöver er, ni som inte finns.
Min frånvaro lär fortsätta här. Jag kommer tillbaka, när jag kan, och vill. När världen börjar kännas igen.
Fängelset som beskriver allt. Skit-Sveriges bästa stad. Hav och leenden. Och tunnelbanor och sena nätter.
Kommentarer
Trackback
