Ingen har mig mer än jag har mig, och ingen kväver mig mer än jag gör.
I sängen i rummet som är mitt och bara mitt. Väggar klädda i The New York Times och vissna krukväxter i fönstren ut mot skogen. Här minns jag förra sommaren som var ungefär precis som denna sommaren. Fast jag ångestvred mig något mer mellan något knöligare lakan och gav upp sömnen innan solen gått upp. Jag pratade mer, kände mer, och hoppades mindre. Men precis som för ett år sedan räddar stickade tröjor mig i sommarblåsten. Jag sover i dubbelsäng och ser på sport på TV och det gör väl livet lite värt antar jag. Det är de små sakerna som gör det osv. Förra sommaren längtade jag efter Pride och Stockholm och folkträngsel. Det gör jag nu med, fast jag detta året bara ska sitta hemma. Detta året säljer vi stugan som luktar 60-tal och kväver mig i furu och blickar ut mot ett oändligt hav. Denna sommaren är precis som den förra, bara väldigt annorlunda. Och jag vill aldrig att den ska ta slut.
Snälla, ta aldrig slut.
Kommentarer
Trackback
