Onsdag, 21.32

Vårsolen fortsätter pressa marstemperaturen till skyarna och ingen är gladare än jag. Sen att allt annat mest är skit hamnar lite i skuggorna. Jag fyller öronen med The Cardigans och drunknar i sentimentalitet och minnen. Känner mig gammal, men allt annat än vis. Och då fyller det där med gammal inte någon funktion längre.
Försöker hålla mig från allt som har med tankar, känslor och analyser av tillvaron att göra, men när det kommer till det är jag ett misslyckande med en massa större än universum. Hjärnan motarbetar ständigt, och verkar leva sitt eget liv. På den punkten är jag bortknuffad från rodret för länge sedan.
Vill mest lyssna till melankoliska munspel, sitta i vårsolen som strålar ner på balkongen, dagdrömma och bara fly allting, fly verkligheten. Allting verkar bara bli en flykt nuförtiden, och jag funderar på det där med revolution. Borde göra revolt mot mig själv, ta kontroll, styra upp och rätta till, förbättra och allt det där.
Klockan tickar frenetiskt på, och det känns förvirrande och orealistiskt fort när dagarna flyger förbi.
Det är onsdagkväll, jag börjar få benhinneinflamation och förhoppningsvis ger detta vidriga fenomen mig en anledning att slippa våran pestiga idrott med våran sliskiga lärare i morgon. Jag litar på mina benhinnor, och hoppas att ni därute kommer sova bättre än jag kommer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0