Livet blir bättre, och det kanske det blir. För dem blir det det, men ute rör sig atomerna i luften i raketfart och de sliter i allt som kommer i deras väg. Innanför min vägg, inuti kroppen, är det lite likadant. Allt som kommer i vägen, som sticker ut, tas tag i med en väldig kraft. 'Såna är kreativa själar, vi bryts ner av oss själva', säger Sanna Bråding, och hon har rätt. För vi vill alltid mer, och söker alltid efter någonting större, och då slits man sönder tillslut. Det blir så lätt så när man inte vet vart man ska ta vägen, vart man hör hemma. Men jag förstår ändå inte riktigt det vackra jag säger om misär, för jag har fått sol i mina ögon, och jag har aldrig varit där. Jag snuddar, snubblar över kanten ibland, men jag gör bara flyktiga visiter till misären. Solen bländar mig och jag faller tillbaks. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men innanför, just nu alltför tunna, revben slår hjärtat alltför fort. Kanske bankar det sig ur en dag, då hoppas jag att du finns här för att ta emot det.
