Hur mycket jag än tar finns allting lite kvar
Jag sover för länge, pluggar spanska och slösar med mitt liv. Står och stampar takt till en värld som inte rör sig. Det är uttröttande, jag lovar. Ser på dokumentärer om unga, danska mammor och mår illa. Av allt.
Känslan av ny vecka, ovårdade naglar och ingen sovmorgon får mig att vilja skjuta mig själv. Dramatik i en vardag som mer liknar min opålitiliga och hackiga tv-sändning än ett faktiskt liv. Jag slösar fram till sju-tiden innan jag tar en stressad promenad, ner genom en solbelyst och blåsig by mot stallet. Körsbärsträdens rosa blommor är nu vita och faller en efter en mot marken. Allting faller. Till slut faller allt. Jag är irriterad och stressad och arg och arg och arg. Vill bara skrika och sparka på mig själv/min omgivning/vinden/vardagen/livet. Allting går min väg, allting går åt helvete.
Nu skiter jag i det här. 05.40 och jag vill mest ösa klockjäveln i väggen trots att den inte ens piper sådär jävla äckligt än. Får inte jag sluta 10.55 i morgon så dödar jag någon. Jag vill se mer meningslösa serier, gå fler promenader, måla naglar, se kvällens Agenda, rita, glömma, leva. Får inte jag ta långa bussen hem i morgon och göra just allt det här. Då bubblar jag sönder, ångar upp i himmeln, hjärtat bankar revbensgallret i miljoner bitar. Dramatik i ett liv som inte finns. Håll käften nu älskling, sov.
Kommentarer
Trackback
