Plasthjärtan

Solen skiner, men vinden är jävligt kall. Det är den 18 maj, det var jag tvungen att titta efter på mobilen för att veta. Det är väl lite så allting är nu. Det är fint och bra, fast någonting stör. Jag vet inte riktigt var jag är/vem jag är/vart jag vill/vem jag vill vara. Det är 18 maj, som mobilen visade. Jag lyssnar på covers och skriver texter som kanske blir någonting, kanske inte. Bördor läggs åter på mina axlar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Pluggar ihjäl mig till alla mina prov, men blir aldrig klar, aldrig nöjd. Naglarna är svarta och såren på mina fingrar vägrar läka. Håret bleks med honung, och jag gråter i duschen. Mest för att ingenting blir som jag vill, för att jag känner mig fast, för att jag vill bli nöjd med mitt liv och vet vad som krävs, men jag kan inte lösa det. Jag har inte makten att göra någonting, det hänger på andra. Och det gör mig så arg. Så jävla helvetes arg. Så jag lyssnar mest på covers, höjer volymen och försöker glömma."I'm only human. I've got a skeleton in me"