Plasthjärtan

I fyra dagar ligger jag magsjuk och pappa hämtar vatten och filtar, stryker över hår och tröstar. På måndag morgon är jag frisk igen och tvingar mig till skolan. Och jag försöker, det göra jag verkligen, med allt, försöker förstå, prestera och uppfylla mvg-krav. Men sanningen är den att jag gett upp hoppet att förstå för länge sedan, och mest vill sitta och lyssna på Mayday Parade genom varje lektion. Eller snarare, jag behöver det för att ens ta mig igenom en timme naturkunskap B, eller ens en minut rättskunskap. Nedräkningen till min 18-årsdag, som befinner sig långt bort i december har börjat för länge sedan. Jag har räknat sen i juni. Och dagarna fram till lovet blir en mindre för varje dag. Jag räknar och räknar, till allt. Förmodligen mest för att överleva, känna att tiden går. Mobilen är fylld av anteckningar som "det är bara 28 skoldagar kvar till lovet du överlever" eller "nu är det bara en månad till din myndighetsdag och studentfest och öl-drickande". Så jag har en del mobilpepp, att ta fram när livet börjar bli alltför tungt. Vi kollar lägenhet efter lägenhet och jag är så pepp på detta, hur hemskt det än låter. MEN JAG VILL BARA BORT OKEJ? FÖR ALLTING HAR VARIT LIKADANT OCH SAMMA SAK I 17 ÅR 11 MÅNADER OCH 1 DAG OCH JAG ORKAR INTE MER NU. Okej, ta det lugnt. Om 28 dagar blir du full på någon förfest, trots att det bara är torsdag, och sen dansar du utklädd till pepparkaksgubbe eller mördarjulängel eller snöboll hela jävla natten, för då är det inte bara din 18-årsdag utan då är det även studentfest med temat crazy christmas och det blir öl och obetänksamma beslut och inga problem och ingen ånger. Ta det lugnt, din tid kommer också. Sov nu, älskling.