Vi åker som i en Berg & Dalvana

I morgon är det måndag igen. Skolan börjar och jag vet väl inte riktigt vad jag tycker om det. eller jo, jag vet nog faktiskt precis vad jag tycker. Skitpissäckelfan. Ungefär så känner jag. Vill väl mest bara få ligga hemma och gråta och lyssna på Kent. "Det spelar ingen roll om du håller mig hårt ingen kommer att minnas om hundra år. Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt, som vi glömde att vi älskade varandra". Och livet är väl inte mer än så just nu. Tiden rusar som den alltid gör. Det finns ingen som har så bråttom som tiden. November är här och det betyder frost och mörker. Det finns inget jag hatar mer än frost och mörker. I övrigt längtar jag efter att mamma hittar lägenhet så att jag får fly ett tag. Fast egentligen hjälper det ju inte att fly. Mörkret ligger lika tungt över världen ändå. Frosten biter som arga hundar i benen som täcks av spindelvävstunna tyger under tidiga morgnar vid busshållplatsen nere vid stora vägen och allting är ändå kaos och upp och ner, vart jag än befinner mig. Det kan jag aldrig komma i från. Och tiden rusar, en minut, två minuter, femton minuter, en halvtimme, tre timmar och jag får inget grepp om någonting. Vill bara tillbaka till sommarens enkelhet med bara ben och eftermiddagssol på balkongen och sommarpratare och löparrundor om morgnarna och sommarluft. Sommarluften är så lätt att andas. Inte som höst och vinterluften som är sträv och motvillig och som kräver så mycket mer energi. Nu väntar fem månader som jag knappt tror att jag kommer stå ut med. Gud, vad livet känns roligt/bra/motiverande. Eller inte. Fy fan på allt. 
San Francisco är frihet och glädje och livet. Meningen med allt.
Bild från Kreta. Kreta är bra. Längre än så kommer jag inte i resonemanget denna kväll.

Kommentarer
Postat av: elin

word.

2013-01-30 @ 01:58:13
URL: http://wastedmind.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0