Livet är ett skämt, som jag aldrig förstår mig på.

Jag vet inte hur det är egentligen. Jag vet faktiskt inte. För när en del saker blir bättre, så blir andra sämre. Jag går till bussen i regnet, fyller huvudet med musik under meningslösa lektioner, för att jag ändå inte orkar lyssna, och kvällspromenaderna tenderar att bli både fler och längre. Det är väl bra, allt det där. Men så sitter jag ju här ensam. Det är nog det som är värst. Den här kvävande ensamheten som jag inte vet hur jag tar mig ur. Min syster plankar in på B&B och festar med sina vänner, bokar biobiljetter och fler fester, medan jag bara får lyssna på hennes berättelser om allt hon gör. Jag får se på, men aldrig vara med. Aldrig någonsin. 
Jag vet inte. Jag vet ingenting egentligen mer än att jag gråter när jag skriver det här. Varför jag gör det vet jag inte heller. Kanske för att det känns så mycket, det här. 

Kommentarer
Postat av: Emelie

Det är så hemskt att vara ensam, att se andra leva, men aldrig få vara med. Det tär hårt på en, man vill så gärna göra något åt det, men man vet inte vad. Kram på dig fina, du är värdefull.<3

2012-09-11 @ 15:00:49
URL: http://stjarnangeln.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0