Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna

Jag känner vinterkyla och upplever januarisnö på riktigt för första gången på ett helt år och det känns i varenda kubikmillimeter av min 176 centimeter långa, rastlösa kropp. Jag hatar månaden januari med varenda fiber i denna frusna och vemodiga kropp. Det är en månad som mer än gärna får frysa ihjäl på busshållplatser och isiga, alltför dåligt sandade trottoarer utan mig. Det är en månad som känns ungefär som döden. Ändlös. 
    Bland förortshusen luktar det minusgrader och snöblandad asfalt, sovrummen luktar som dig, trots att det är så länge sedan du var här, så länge sedan du somnade med huvudet mot min axel, sedan jag andades din luft, sedan hela tillvaron tycktes följa den där trygga, stadiga rytmen av  dina hjärtslag. 
    Ifall jag vore huvudpersonen i en överskattad hollywoodfilm eller klassisk roman så vore det nu som hela världen tonades ut och vi delade en sådan blick som förändrar liv. Men det här var verklighet och mellan dammiga bibliotekshyllor fyllda med böcker om allt från valar till Napoleons sista år i livet spreds ingen oskärpa. 
    Ändå var det någonting som hände där bland alla skavda hyllor med dammiga ord och meningar uppradade i bokstavsordning. En känsla som slog rot i magen och som sedan den dagen, bit för bit, tagit över min kropp. Sedan den dagen luktar mina sängkläder av dig oavsett hur många gånger jag tvättar dem. Sedan den dagen fryser jag av din frånvaro och skakar av kronisk meningslöshet. Sedan den dagen är jag någon helt annan.      
    Och alla de där natthimlarna, de flimrande ljusen från filmerna vi aldrig såg. De stjärnor vi ständigt tittade upp på, de utgjorde ett temporärt hem för mig. Vissa nätter var du min räddning, allt det jag sedan länge slutat tro på. Vissa dagar var du allt det jag någonsin försökt undvika. Jag dränkte all den sorg och meningslöshet som fyllde upp mig i doften av din närhet och jag kände värmen stråla från din hud medan jag ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror. Elektriciteten sprakade och dansade, enkelt och mjukt, men samtidigt obehagligt, skrämmande, i utrymmet mellan oss och jag var inte riktigt säker på om jag borde förinta det mellanrummet, den luften som låg som en mur mellan oss, eller om jag borde rygga undan, hålla avstånd, låta luften strömma in och fylla upp platsen mellan oss. Låta elektriciteten rinna ut i ingenting, lösas upp i mellanrummet som bildats mellan våra kroppar. 
    Jag minns inte ens när den där stunden utgjorde nuet. Jag minns inte när jag senast var där, i tveksamhet och kronisk oro, självklarhet och enkelhet. När dina hjärtslag fick utgöra rytmen till mitt liv. Din doft, din värme, din elektricitet. Det kan ha varit alldeles precis nyss. Det kan ha varit igår. Det kan ha varit flera år sedan. Tiden bara rusar ifrån oss och jag minns att jag där och då, just i den stunden, önskade att den natten skulle vara som döden. Ändlös.
    Januari sveper förbi och lämnar frostiga kinder, nariga läppar och spruckna handryggar efter sig. Om söndagsmorgnarna luktar buss 172 av alkohol och självförakt, och man kan tycka att jag borde lärt mig efter 18år men det funkar inte så. Och snälla, lova mig lite värdighet om jag skulle dö här och nu. För mitt hjärta är någon helt annanstans.  
    En övergiven, frusen stadsduva pickar fastfrusen spya från någon lösdagsfylla i trappan vid centralen. Den här gången är det i alla fall inte min. Tack och lov för det. Jag stampar takten till samtiden, en aktivitet som är så fruktansvärt uttröttande, meningslös. Allting bara hopar sig i hjärnan som uppenbarligen är alltför invecklad för mitt eget bästa. Så jag börjar om. Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna. Det tar tjugo minuter att på januariisiga trottoarer gå till skolan om morgnarna. Det går två apelsiner om dagen, tre vinflaskor i veckan och fem timmars sömn på ett dygn. 
    Snart intar så februari världen och du med långa, trassliga lockar och varma händer, som säger att jag tagit ditt hjärta, du som pratar i telefon med mig om nätterna för att du inte vill att jag ska gråta är alldeles för många mil härifrån. Och fem timmar senare skriver jag att ”nu har jag gråtit i snart fem timmar, och egentligen vet jag väl inte riktigt varför, men kanske för att du är så fin och, typ finns”. Men jag klarar mig nog. Utan plusgrader, dina händer, stjärnfyllda natthimlar, eftertänksamhet och lugnande hjärtslag. Jag klarar mig alltid. 
    Och jag får veta att det enda som faktiskt kan hjälpa mot tankar är hud, men jag kan inte ens minnas när din hud var tillräckligt nära min för att skrämma bort allt mitt tvivel. Det enda jag minns är att jag där och då ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror och önskade att den natten, så meningsfull, och med en så stjärnfylld himmel,  skulle få vara som döden. Ändlös.
    ”Men du är inte en sån man älskar”, ljuger jag. Och du svarar bara att ”det är dina ögon som avslöjar dig varje gång, vet du det? Om du är glad, eller ledsen, arg eller bara trött. Dina ögon ljuger idag”. Och så är du plötsligt här igen och jag vill bara slita ut mitt patetiska 90-talshjärta och tända eld på det för att det är just så oändligt patetiskt. Men du är här igen och trots att det förmodligen var flera månader sedan sist du sov mellan mina lakan, drack ur min kaffekopp och lånade mina kläder för att du inte orkat packa med tillräckligt med egna(eller kanske för att du skjuter upp din hemresa, vår död, mer och mer, en dag i taget). Trots att det alldeles säkert var flera månader sedan jag grät på perrongen så spelar det ingen roll längre. Tid spelar inte längre någon roll. Den rusar ändå bara ifrån oss. Och allt jag egentligen kan göra är att önska att kanske den här natten ändå ska vara som döden. Ändlös.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0