Säsongerna skiftar, och jag med dem.
En endaste dag kvar på lovet, och det innebär ångest och panik och Krunegård på högsta volym i hörlurarna för att kanske, kanske lyckas överrösta allt det där som bara snurrar i huvudet. De senaste dagarna har det mesta bara snurrat, och man tycker att jag borde vara van efter 18 år, tre månader och 25 dagar, men nej det funkar inte så, har jag kommit fram till. Det här är något helt annat.
"Nyss var jag sprucken i varje söm
nu är jag hel så vitt jag vet.
Sådär håller det på o kallas livet"
nu är jag hel så vitt jag vet.
Sådär håller det på o kallas livet"
Ja, livet, och så där, ni vet. Ibland är det bra, och ibland är det dåligt. Mest dåligt, brukar ju jag säga. Livet är ett lidande, och allt det där ni vet. Men just nu är det bra. Tänkte att ni ville veta det. Trots att det låter som att det blåser storm utan för fönstret (inom mig med), eller det kanske är någon som håller på och river Halmstad(och mig). Vad som är värst, och mest troligt, är oklart.
Tvn står på mest som bakgrundsljud så där som den brukar, Krunegård varvas med Håkan och Kent och så. Jag är ensam i lägenheten ännu en gång, men den här gången bara fram tills tre. Jag borde plugga. Jag borde göra så mycket. Det finns så mycket jag borde. Men mitt huvud är någon annan stans idag, så whatever, skitsamma, yolo, och allt sånt där.
Nämnde jag att jag vill resa? Att jag behöver San Francisco och så? Typ så mycket att det är oklart hur länge jag kan överleva, om jag inte får åka dit snarast. Ta mig dit, och jag älskar dig för alltid.
Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
