Du vet, det här är på riktigt.

"När jag var liten fick jag lära mig att universum är det största som finns. Oändligt. Universum är oändligheten. När jag blev äldre fick jag lära mig att oändligheten växer någon ynka millimeter, kanske varje dag, eller månad, kanske år, jag vet inte så noga. Men även oändligheten måste ta slut. Den kan inte vara större, än just oändlig. 

     I jämförelse är vår planet ganska liten. Ändå är det en större yta än majoriteten av oss någonsin kommer att få uppleva. Den är större än många av oss kan förstå. Hur långt vi än åker, så finns det alltid platser vi inte har besökt. Längst ner på Atlantens botten. Någonstans i en snårig regnskog finns ett träd du inte visste existerade just där. 

I den här världen, som ingen av oss egentligen riktigt känner till, i ett litet land uppe i norr, i en liten stad, i en ännu mindre, gammal bruksort bor en ung kvinna. En kvinna vars leende bländar varje människas ögon, likt den där första morgonen man vaknar och hela världen är täckt i glittrande, vintervit snö, och det nästan gör ont att försöka tvinga dem att hålla sig öppna när man ser ut över det vita landskapet. En kvinna med ögon så isande blå, och så oändligt djupa att de får de djupaste av oceaner att blekna tills bara små pölar på hösttrottoarer återstår. Hon har ett hår som trasslar sig tillbaka till ett nyvaket tillstånd, bara hon mjukt trycks ner bland de ljusa bomullslakanen och blir kysst en sista gång, innan hon lämnar lägenheten, som för övrigt inte är större än köket i en vanlig villa, för att ge sig ut i verkligheten. 

Någonting som däremot är oändligt, är en människas känslor. Det finns oändligt många känslor att känna, och precis när vi tror att vi har känt de allihop, att det inte längre finns fler att upptäcka, så uppkommer en helt ny, för oss hittills okänd. Det går inte heller att förstå en känsla utan att faktiskt ha upplevt den. Jag har känt så många, för mig helt nya, känslor sedan jag träffade henne. Innan henne hade jag aldrig känt kärlek. Och det spelade ingen roll hur många böcker, liknande den här, jag läst tidigare i mitt liv, hur många filmer jag sett. Det spelade ingen roll att jag själv klätt kärleken i flera tusentals ord, givit den liv i en hel uppsjö av texter. Jag hade ingen aning, ingen aning alls. Och det var inte förrän hon log sådär mjukt som bara hon kan, och jag kände en dovt pirrande känsla någonstans i djupet av magen, som jag förstod, som jag förstod precis allt. Och en ny oändlighet tog sin början inuti mig. 

    Det är augusti när jag ser henne för första gången. I ett stort publikhav på Järntorget i Göteborg. En kall vind blåser genom staden, och trots molnens imponerande svarta färg, så lämnar de torget ifred, och blixtarna far runtomkring oss, men håller sig på tryggt avstånd. Jag står lite längre bak, lutar mig mot ett staket. Musiken jag åkte ända ifrån Halmstad för att lyssna på, har jag inget minne av alls. Jag minns inte vilka låtar de spelade, om det var bra, eller dåligt. Mina ögon såg upp mot scenen så få gånger att jag nog egentligen inte ens kan säga att jag faktiskt var där och kollade på Hästpojkens spelning. Nej, mina ögon, de såg bara en enda sak. En ung kvinna, i en svart hatt, lite längre fram i publiken.Hon var allt jag kunde se den där kvällen. Hon i den svarta hatten. Själv visste hon nog knappt ens om att jag fanns."  

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0