Ingen kunde röra oss

Psykologiska experiment och internetförbudet som jag trotsar mest hela tiden. Så rastlös och meningslös och jag äter vindruvor i patetiska försök att överleva. Det är mest ett tidsfördriv.
Det tar exakt tjugo minuter att gå till skolan och trots att det är så många minusgrader att jag slutat räkna fryser jag inte. Det blir söndag och jag skriver hemtentor i naturkunskap och läsloggar på spanska och svarar på psykologiska frågor. Tvn står på, men som alltid visar den inget av intresse utan utgör mest något slags bakgrundsljud. 
 
Ögonen som ser tillbaka på mig i badrumsspegeln är så oändligt trötta, som om jag inte sovit på år, trots att det verkar vara det enda jag gör. Jag vänder bara bort huvudet, orkar inte se.
Så blir det måndag, precis som det alltid blir hur mycket man en kämpar emot. Klockan ringer för tidigt. Jag gråter. Termometern visar tio minus och det gör ont överallt. Och veckan går. Jag försöker mest leva utanför min kropp/mitt huvud. Överleva. Och ögonen som stirrar tillbaka på mig i spegeln är så oändligt, oändligt trötta. Det där är inte jag.
 
Minusgrader och dammiga klassrum. Frostiga kinder och nariga läppar. Och allvarligt talat, hur ska jag orka bete mig glatt och trevligt när jag knappt ens orkar bete mig alls? Hur ska jag orka när andas/överleva när ingenting verkar vilja stanna här? Blodet flyr genom spruckna handryggar och nariga läppar, och hjärtat tar varje chans att banka sig ur revbensburen. Verkar mest vilja befinna sig någon helt annan stans. Nej, allvarligt: jag orkar inte.
På dig verkar det som att det är du mot världen. Men i själva verket är det bara du mot dig själv. Och förvänta dig inte att jag alltid kommer vara god, snäll och älskande. För det kommer komma tider då jag kommer vara kall, tanklös och svår att förstå. Och ögonen som reflekteras i badrumsspegeln fortsätter stirra tomma, trötta och rastlösa tillbaka på mig. Det där är inte jag.


Kommentarer
Postat av: Emelie

Jag älskar dina texter. Det spelar ingen roll vad man har för humör, det är som med musiken; texterna funkar oavsett, som om de anpassar sig efter hur man mår för stunden. Även om det är lite tragiskt så är det vackert. Jag tror nog smärta är det som får oss att bli kreativa.

2013-02-02 @ 15:41:09
URL: http://emelieangelstar.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0