Plasthjärtan

 

"Nu börjar livet". Ja, älskling, det är så det känns i alla fall. Jag börjar jobba, och tro det eller ej, så är det faktiskt ganska roligt, även om jag längtar efter The real L word, sängen hemma hos mamma, balkongen och mango. Det funkar liksom. När jag kommer hem vid tretiden så har jag ledigt. Jag har fritid för första gången på jag vet inte ens hur länge, det rör sig om år. Jag kan lägga mig på en filt i gräset hemma hos pappa, springa en runda klockan nio på kvällen, se på hur många avsnitt av Grey's Anatomy jag vill, och äta jordgubbar på balkongen. Jag behöver inte plugga glosor eller skriva uppsatser mer, och när jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer behöva det, någonsin, så blir jag nästan rädd, men på ett bra sätt, ni vet. Det är bra att vara rädd, det betyder att man har någonting att förlora, eller hur är det? 

I vilket fall så får jag ledigt några dagar, och ligger på balkongen och solar och lyssnar på Lana del Rey och skriver noveller, och skissar på romaner, så som jag alltid gör nuförtiden. För första gången är jag både lycklig och kreativ på samma gång. Det är en konstig känsla av rotlöshet och framtidsångest, en frihetskänsla och oro och lycka och hoppfullhet som blandar sig till någonting som är så fruktansvärt kreativt perfekt att jag nästan blir rädd för att det ska ta slut, har någonting att förlora. Får inte förlora.

 

Skriver upp sommarpratare i kalendern, skriver listor över sommaraktiviteter, smsar med vackra kvinnor, hänger på tumblr, planerar midsommarhelgen, skriver musik och äter kanelknäckebröd och blåbärspaj. 

Det är bra. Det är sommar. Jag är lycklig. Jag är rädd.