Allt är för bra nu. Allt är bra nu.

Jag är så frånvarande här att jag ibland nästan glömmer bort den där sköna känslan jag får i magen av att trycka på "publicera", och skicka ytterligare några, ibland rätt oklokt valda ord rakt ut i cyberspace. 
Det har väl som vanligt hänt en del sedan sist. Jag har spenderat en överdrivet varm vecka i Alanya, bland annat. Annars kan jag nog kanske egentligen inte säga att det hänt så fasligt mycket. Jag dricker kaffe, jobbar när jag är behövd, läser deckare och spenderar lite väl mycket tid i tvättstugan. Ser sommaren bli höst, och ärligt talat känns det rätt okej. Maggios och Hellströms nya står på repeat, på maxvolym, och trots att det både regnar och blåser när jag går ensam hem om nätterna, så kan jag ändå sjunga "allt är bra nu", och verkligen mena det. För allt är bra nu. Ibland så bra att jag blir rädd att det ska försvinna. För är det inte så att när man befinner sig högst upp på den där cirkeln av lycka, så är det så lätt att falla över till andra sidan, och så blir allt bara skit igen? Och så måste man kämpa sig hela vägen runt, och upp, för att kunna få känna sig så där euforiskt glad igen. Jag är inte säker på om jag orkar det en gång till. 
Men det är så jävla bra nu, att den där konstanta existentiella ångesten som brukar ligga som någon slags glöd djupt ner i magen och ibland ta fart och slå som lågor, och liksom bränna sönder hela mig, lyser med sin frånvaro. Bara det gör väl mig egentligen rätt nöjd. 
Visst är det inte enkelt, livet i allmänhet, men kanske kärleken i synnerhet. Och det går liksom inte att förklara känslan jag får i magen när jag ser på henne. Jag saknar nog egentligen helt och hållet ord för att beskriva någonting som har med henne att göra. Hur stort mitt ordförråd än må vara, hur många språk jag än pratar, så finns det liksom inte ord nog. Eller kanske snarare finns det inte rätt ord. Jag vet inte vad jag ska säga när det gäller henne. Mer än att jag förmodligen dör utan henne. Visst kommer det säkert en dag då vi inte längre behöver varandra. Men just nu, så skulle jag gå under utan henne. Det finns ingenting utan henne. Och det gör ont i hela kroppen varje minut som jag måste vara utan henne, och känslor så stora att jag ärligt talat inte ens trodde att de fick plats bland alla andra kaosartade känslor inuti mig, har tagit över varenda partikel i min kropp. Det som borde få mig att totalt blomma ut i långa vackra meningar, det som jag vill skriva romaner överfulla med satsradningar om, det får mig istället helt mållös, och jag finner inte ett enda ord för att beskriva någonting av det här. Tänker att det kanske kommer, så småningom, orden alltså. För det är väl som gjort att skriva tjocka, poetiska, patetiska romaner om, det här med kärlek. För jag är så himla kär i henne.
Allt är bra nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0