Plasthjärtan

Augusti lämnar oss med en eftersmak av existentiellångest, och ett kroniskt pirrande i magen. September betyder höst, och blotta tanken på det gör ont i varenda fiber i min kropp, samtidigt som jag inte kan låta bli att längta lite. Det är nästintill skamligt att i min värld längta efter höst. Det betyder att vid varje dagsavslut är jag tjugofyra timmar närmre vintern. Jag kan nästan se den komma, och jag tänker på de där månaderna då jag kommer ligga under täcket och lyssna på Timglas av Winnerbäck och skaka genom hela nätter. Jag tänker på när kylan kommer slå mot min kropp och lamslå mina sinnen. Jag tänker på det där mörkret som kommer göra det så där svårt att andas igen, som kommer lägga sig som ett hårt, konstant tryck mot bröstet, som kommer få mig att vilja skrika, springa, fly, men som kommer få mig att bara ligga hela eftermiddagar på badrumsgolvet och gråta. 

Och ni vet, bland regnoväder och kaffekoppar och packade väskor är det så lätt att tappa bort sig själv. Så jag gör som jag brukar, den här tiden på året, dricker kaffe, dränker mig i litteratur, drömmer om bortgång, flykt, San Francisco, och skriver meningslösa texter jag inte ens själv förstår.