Åttonde mars, inte en dag för gratulationer
Så är det äntligen åttonde mars igen, internationella kvinnodagen. Jag är peppad och glad. Nybliven medlem i Unga Feminister och F!. Tar mitt ansvar, på något sätt.
Solen skiner i Göteborg idag. Det är vår på riktigt. Emma är och tränar, jag lyssnar på Håkan. Men åttonde mars är inte bara vår och vackert. Det är en dag då vi minns kampen. Kampen som fortsätter även i morgon, och alla andra dagar, 365 dagar om året. Men idag uppmärksammar vi den ännu lite extra. Jag minns att jag förra året skrev något om att åttonde mars är en dag då vi tar diskussionen med den "sköna killen" på krogen, då vi säger ifrån när våra vänner drar sexistiska skämt, då vi tar mat en extra gång i matsalen, sitter bredbent på bänkarna i korridoren, hälsar glatt på våra medsystrar, oavsett om vi i vanliga fall gillar dem eller inte.
Idag handlar det om att uppmärksamma vår feministiska kamp. Idag ska vi prata om orättvisorna, i Sverige, och i världen. Den feministiska kampen är en kamp vi kämpar varje dag, och den handlar om allt ifrån att kvinnor får lägre betalt än manliga kollegor, att vi sitter på oerhört få maktpositioner, att kvinnor bara äger ungefär en procent av världen, men också om att tjejer och killar uppfostras olika, att tjejer förminskas och tystas ner i klassrummen, att våra argument mot sexistiska reklamer bemöts med "men ni måste ju ha lite humor", att vi inte tas på allvar, att orättvisorna mot oss inte tas på allvar.
Idag är inte en dag för gratulationer. Det är inte på sin plats att gratulera oss som måste se oss om var tionde sekund på väg hem om natten. Det är inte på sin plats att gratulera de som drabbas av den rådande (och tyvärr växande) våldtäktskulturen, de som gifts bort mot sin vilja, inte får utbilda sig, nedvärderas och objektifieras varje dag, utan att den stora massan ens ser problematiken. Den här dagen handlar inte om att få mäns privilegier för tjugofyra timmar.
Och kom inte och säg att det är orättvist att kvinnor får en egen dag. Ni vita heterosexuella män har ju uppmärksamheten alla andra jävla dagar. Säg inte till mig att om jag vill ha plats så måste jag ta den. Om det fanns plats över skulle jag ta den! Men Ni sitter i vägen. Patriarkatet sitter som en jävla slempropp i vägen för samhällets, feminismens utveckling. Om ni kunde vara så jävla vänliga och inse att ni är problemet, att ni måste flytta lite på er, ge oss lite utrymme, så skulle vi kanske börja röra oss åt rätt håll. För den som skriker högst hörs mest, men när vi skriker, sätter ner foten, så har vi PMS. Det fungerar inte för oss att ta plats, vi tas ju inte på allvar.
Det är därför den här dagen finns, för att tala om för er som inte riktigt verkar vilja förstå, att ni måste kliva åt sidan. För att belysa problematiken som vi kämpar mot 365 dagar om året. För att vi för en gångs skull ska kunna höras genom mediabruset, för att fokus för en gångs skull ska läggas på oss, så att ni kanske äntligen ska se det som vi ser.
Patriarkatet får aldrig vinna den här kampen.
Kommentarer
Trackback
